Till en vän

En dag för fyra år sedan träffade jag dig, du var en glad sprallig och öppen tjej. Vi upptäckte snart att vi tyckte om att umgås, och jag har många fina minnen med dig. Många stunder då jag vet att när jag haft det svårt har du tagit emot mig, tröstat och fått mig på bra humör igen. Men kanske är det så att alla goda saker har sitt slut, dock ska man inte bara för att det tar slut låta bli att njuta av det så länge det varar.

Idag däremot kan jag inte längre beskriva dig som glad, sprallig och öppen, något hände på vägen. Vi förändrades båda två, gick skilda vägar och bytte värderingar, vi upplevde olika saker, både roliga och jobbiga. Nu känner jag att vår vänskap är som en sång, inne på sista versen, det kan ju alltid bli så att det kommer en låt efter denna men som de ser ut nu verkar detta inte så troligt, jag kan inte längre säga att du är en av de som betyder mest för mig. Jag vet att du kommer bli arg, frustrerad och upprörd över detta. Men jag hoppas att du med tiden kan förstå varför.

Tills för strax över ett år sedan var vi bra vänner, hälsade på varandra och pratade hade roligt och njöt av varandras sällskap, sedan hände något. Jag vet inte om det var att mitt förhållande tog slut eller om det var hur du inte fanns där riktigt när det tog slut, för det gjorde du faktiskt inte. Du var upptagen med andra saker, helt förståligt, jag känner inga arga känslor över detta. Jag var glad över hur du fick Erik att hälsa på mig på lägret även om han fortfarande var en idiot. Jag var dock väldigt sårad av hur det hade slutat, dessutom hade jag massor med andra saker som bara blev mer och mer jävliga för varje dag som gick. När du sms: ade och sa att Samuel hade gjort slut frågade jag om du ville prata, du ville inte. Sedan gick tiden du la upp bilder, med texter om hur dåliga alla dina vänner var ingen som ställde upp. Efter en och en halv månad ringde jag dig, jag hade dåligt samvete men istället för att godta detta beklagade du dig ännu mer. Det var under dessa två månade som du vände dina vänner mot dig, i alla fall mig. Jag kan förstå att det är jobbigt att bli av med någon man älskar särskilt om anledningen är att de inte längre älskar en. Men sättet du betedde dig på mot dina vänner var inte okej! Att ge folk skuldkänslor för att de inte klarar av att dela dina bekymmer, alla har vi våra anledningar till varför vi gör som vi gör. Vi försökte att fortsätta som vanligt och vara vänner, glömma Samuel och din ilska. Men någon gång under sommaren bubblade det upp igen. Du gick på mig om vilken dålig vän jag är, att jag inte fanns där för dig, att jag borde varit där. Att jag inte borde vara vän med Samuel för han hade varit ett sådant svin. Men helt ärligt, Samuel har inte gjort mig något ont så varför ska jag säga upp min vänskap med honom? Det var dig han inte ville ha kontakt med, varför? Antagligen på grund av hur du försökt att skuldsätta alla dina vänner. Jag försökte förklara för dig varför jag inte kunnat vara där och lyssna och stötta, du vägrade acceptera detta. Jag hade ju inte haft ett lika jävligt liv som dig på sistone. Men helt ärligt, vilken rätt har du att bestämma hur jävligt mitt liv är. Bestäms sådant av sjukhusvistelser? Av psykologbesök? Eller vem som verkar mest förstörd? Jag vet inte hur man mäter jävlighet men jag mitt liv har inte varit någon dans på rosor direkt, någonsin.

Det kom en inspark en ny stad och ett nytt helvete!

Att flytta till Jönköping var något jag såg fram emot, träffa nya vänner och lära mig nya saker. Vår relation skulle kunnat bli bättre nu, men ack så fel man kan ha. Bara några dagar efter att vi kommit dit så började cirkusen, du ville att jag skulle välja sida och på den vägen har det fortsatt. De senaste gångerna vi har setts har vi bråkat, och jag är väldigt trött på detta. Det är inte det jag har vänner till, att bråka med, behöva försvara mig för. Jag gissar när jag säger att våra bråk beror på att du är osäker, ensam och söker extremt mycket bekräftelse. Du tror att jag hela tiden väljer bort dig, men det är du som har valt bort dig själv. Jag försökte fixa en utekväll med dig mig och Emelie, hur slutade de? Du blev sur på mig för att jag ville gå till ett ställe för att Samuel var där, jag sa visst vi skiter i att gå dit. Ändå fortsatt du att tjata om att du vägrade gå dit. Sen såg du Samuel och fick ett utbrott på mig, varför? För att jag fortfarande inte har valt sida. Efter denna händelse gick inte ut med dig mer, hade inte tid och försökte binda nya kontakter, varför kunde du inte acceptera detta utan bara klaga på mig för att jag inte var ute med dig, Fråga dig själv nu hur många onsdagar, fredagar eller lördagar du ringde mig och frågade om jag ville hänga på dig och dina nya vänner ut, eftersom du visste att du inte kunde gå ut med mig när jag var ute med Samuel och hans vänner. Du fick fler utbrott på mig över att jag var hemma och Samuel och Linus, jag umgicks ju aldrig med dig, Fel igen. Jag umgicks med dig, men skulle jag bara sitta hemma och vänta medan du var med andra människor och inte umgås med andra? Du klagar fortfarande på detta men än en gång ställ dig samma fråga, hur många gånger har du uppmuntrat att vi ska hitta på något?

Du säger att jag inte lyssnar

Jag har sagt till dig att jag inte orkar vara psykolog, att jag inte klarar det. Jag måste hålla mig själv på rätt håll, och därmed går det inte att jag ska trampa vatten åt två personer. Senast i onsdags sa du det till mig, jag valde bort dig, men de är inte sant. Jag valde att bjuda båda! Att ni har ett problem får ni lösa en annan gång, och att du inte tål att se Ida är inte mitt fel, get over him! Snart har du nog inte mig kvar men inte ens då kommer du kunna säga att jag valde Samuel, jag valde mig själv för jag mår inte bra av vår vänskap längre. Du är självupptagen och pratar om dig själv och dina problem så du vet inte ens vad som händer i mitt liv längre, du känner inte mig. Du tycker jag ska säga att Samuel har gjort fel men du har gjort fel du med, ska jag påpeka alla dessa för dig?

Nästa gång vi ses

Du kommer att få välja, antingen så lägger du ner med ditt skuldbeläggande och låter bli att nämna hur dåligt du mår över Samuel eller så väljer du att avsluta vår vänskap tills du har rett ut dina problem. Du har ansvar för ditt liv, du måste själv ta hand om dig och dina problem precis som jag måste med mina.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0